[...] ATT FÖLJA DESSA SPÅR

PROBAND BERTIL OLSSON

ANSEDEL № 4

Antavla


Olof Ersson "Klockarfar"

*3/5 1850 +22/10 1939

Födelseort: Enåker socken, Lövlund, Upplands landskap
Yrke: Hemmansägare, Bonde
Far: Eric Olsson
Mor: Anna Kajsa Ersdotter
Syskon: Anna Kajsa *13/5 1845, Brita Stina *8/10 1847, Eric *4/2 1853, Johan *8/2 1854, Anders *4/7 1857, Maria *26/6 1858, Lars Erik *23/8 1861, Gustaf *21/5 1867
Gift med: Stina Jansdotter, Karolina Jansdotter
Barn: Anna Mathilda *22/10 1874, Johan Albert *4/12 1876, Hilda Josefina Kristina *29/3 1882, Hilda Karolina *20/12 1886, Olof Konrad *23/6 1888, Hanna Ottilia *21/10 1890, Hilda Maria *20/11 1892, Helfrid Katarina *18/7 1895, Johan Elis *9/4 1901, Gustav Olof Mattias *24/2 1903

Levnadsbeskrivning

Olof föddes i Enåker socken den 3 maj 1850 och döptes två dagar senare. Han var äldsta son till Eric Olsson och Anna Kajsa Ersdotter i Löflund, men hade två äldre systrar, Anna Kajsa och Brita Stina. Fadern var torpare och förhållandena i föräldra hemmet enkla. Hans skolgång bestod i några veckors undervisning hos en skomakare där han lärde sig läsa.

Olof flyttade från föräldrahemmet 1864 för att arbeta som dräng åt bonden Pehr Olsson i Enåkersby. Han var då 14 år gammal. Enligt uppgift i en tidningsnotis med anledning av hans död 1939 uppges att han lämnade hemmet vid nio års ålder, men om detta finns inget i kyrkböckerna. Från 1869 till 1872 tjänade han som dräng åt sågverksdelägaren och rusthållaren Axel Theodor Petersson i Kroksbo. I en husförhörslängd från början av 1870-talet uppges Olof ha varit arbetare. Han lämnade Enåker för grannsocknen Nora år 1873.

I Nora tjänade han som dräng i byn Buska mellan 1873 och 1876. Han uppges ha kommit från Enåker till Buska i november 1873. Olof gifte sig den 9 september 1873 med Stina Jansdotter, född 30/11 1847 och bördig från Enåker. Deras första barn, dottern Anna Matilda, föddes under Olof och Stinas tid i Buska.

De flyttade från Nora till Norr Åmyra by Huddunge socken den 16 mars 1876. Huddunge gränsar till både Nora och Enåker. Olofs syster Maria Ersdotter f. 1858 tjänade mellan 1877 och 1880 som piga på hans nyinskaffade gård. Den 29 mars 1883 föddes Olof och Stinas tredje barn, dottern Hilda Josefina Kristina. Några dagar efter dotterns födsel dog hans hustru Stina. Den 2 april tröt hennes krafter, förmodligen till följd av komplikationer i samband med dotterns födsel. Inte heller dottern klarade livet, hon dog knappt ett år gammal.

Olof hade sedan år 1881 hjälp av en piga som hette Karolina Jansdotter. Hon kom alltså till gården två år innan Stinas död. Det är inte orimligt att anta att pigan Karolina fick ta ett stort ansvar för barnen och hushållet efter Stinas död trots att hon var ung, 16 år. Ett år efter Stinas död blev Karolina ny husmor i Olof Erssons bondhemman i Norr Åmyra. Olof och Karolina äktade varandra den 23/2 1884, Olof var då på sitt 34 år och Karolina var blott 18 år. Att Olof äktade "lillpigan" på gården gick inte obemärkt förbi folket i trakten, det fanns dem som hade synpunkter på lämligheten i detta.

Olof och Karolina bodde i Norr Åmyra i närmare 20 år. Under de åren födde Karolina sju barn, vilka alla uppnådde vuxen ålder utom dottern Hilda Karolina f. 1886 som dog i späd ålder. I husförhörslängderna uppges Olof ha varit hemmansägare. Olofs fyra år yngre bror Eric var torpare på Norr Åmyra ägor; tillsammans med hustrun Anna Lovisa Eriksson och fyra barn bodde de i ett torp på hemmansägaren J. Englunds ägor. Under en kort period från slutet av 1884 bodde Karolinas syster Johanna med sin nyfödda son Frans Johan Joel Eriksson hos dem. Sonen var född utom äktenskap, Olof och Karolina var dopvittnen då sonen döptes den 4 augusti 1884.

Olof och hans familj lämnade i slutet av år 1903 Norr Åmyra och blev hemmansägare i Blomsterängen i hans hemsocken Enåker. Gården i Blomsterängen ägdes tidigare av hans son i första äktenskapet, Johan Albert (f. 1876, sedemera kallad "Östa-Albert" eftersom han flyttade till Östa i Nora socken). Han hade varit skriven i Blomsterängen sedan april 1900. Sonen flyttade till Nora efter att Olof köpt Blomsterängen. Dottern Anna Matilda och hennes utom äktenskap födda dotter Anna Wiktoria (fadern var Olof Viktor Åklén i Nora) bodde sedan november 1901 på broderns gård. Också hon flyttade från Blomsterängen samtidigt som Johan Albert.

Till Blomsterängen hade Olof med sig sin familj som då bestod av: Olof själv, hans hustru Karolina, sonen Olof Konrad, dottern Hanna Ottilia, dottern Hilda Maria, dottern Helfrid Katarina, sonen Johan Elis och sonen Gustaf Olof Mattias. Ägorna hade ett areal om totalt 26 hektar, därav var 14 ha åker. Mangårdsbyggnaden uppfördes på 1890-talet och står kvar än idag. Ladugård och stall uppfördes 1923. Gården kallades i folkmun för "klockars" varför Olof och Karolina bland sina barn och barnbarn gick under namnen "klockarfar" respektive "klockarmor".

Nästa förändring i familjen skedde år 1906 då även dottern Hanna Ottilia begav sig till Nora. Hon kom dock tillbaka till faderns gård i Blomsterängen den 6 december 1908, för att sedan åter flytta till Nora i samband med giftermålet med Johan Gunnar Larsson den 31 december 1914. De kom dock tillbaka till socknen ännu en gång och blev hemmansägare i Rosendal 1915. Rosendal ligger omkring en kilometer från Blomsterängen. Sonen Konrad lämnade Blomsterängen och flyttade till Rödmossa och bodde där på sin svärfars gård tillsammans med hustrun Elisabeth Palm, dotter till Adolf Palm. Dottern Hilda Maria flyttade till Nora och bodde där en tid. Den 23 oktober 1910 lämnade hon Blomsterängen men, liksom sin äldre syster, återvände hon senare till faderns gård. Hon noteras vara tillbakakommen till Blomsterängen den 26 oktober 1913. Kort dessförinnan hade Hilda Maria fött en dotter utom äktenskap, Märta Maria *20 september 1913. Vem som var far till barnet är okänt. Yngsta dottern, Helfrid Katarina, följde sina systrars exempel och begav sig också hon till Nora socken. Den 27 december 1919 lämnade hon gården i Blomsterängen i samband med att hon ingick äktenskap.

År 1923 övertog sonen Gustav och hans hustru Elvira gården. Olof och Karolina bodde kvar i Blomsterängen livet ut. Mellan Rödmossa, där sonen Konrad bodde, och Blomsterängen är det inte särskilt långt. Dottern Hanna Ottilia fanns på ännu närmare håll. Mellan Rosendal och Blomsterängen är det mindre än en kilometer.

En religöst intresserad och arbetsam man

Olof kom från ett religiöst hem och var själv troende. Liksom hans föräldrar avhöll sig Olof från alkohol. Kort efter flytten till Blomsterängen gick han med i missionsförbundet. De religiöst intresserade träffades i de större gårdarna och hade möten, men aldrig i Blomsterängen som inte hade plats för så många besökare. Det fanns också en missionskyrka i socknen där missionsförsamlingens träffades. Olof var känd för att vara väldigt arbetsam, men han höll hårt på budet att inte arbeta på vilodagen. Han läste ofta i bibeln och varje kväll gick han ned på knä och bad kvällsbön. Förutom bibelstudier var han inte särskilt intresserad av att läsa och det fanns inte många böcker i hans hem.

Även om han själv inte fått någon vidare skolgång så gjorde han en insats för andra barns utbildning. Det framgår av ett lagfartsprotokoll daterat den 23 maj 1876 att Olof Ersson och hans hustru Stina Jansdotter tillsammans med en annan jordägare, Per Jönsson, upplät mark genom gåva för att uppföra Huddunge södra småskola. Skolan skulle ligga utmed "vägen som går mellan Björnarbo och Norr Åmyra i den så kallade Lådängsbacken". Per Jönsson var för övrigt den man av vilken Olof och Stina köpte fastigheten i Norr Åmyra.

Under sin tid i Norr Åmyra var Olof under en tid sexman, vilket var en lokal förtroendepost. Av Huddunge kommuns kommunalstämmoprotokoll framgår att han valdes till sexman 1882.

Olof behöll krafterna även på äldre dar; min farfar minns att Olof allt som oftast stod ut på vedbacken och klöv ved när man kom och hälsade på i Blomsterängen. Ett annat minne var från en slädtur någon gång i mitten på 1930-talet. Det var i juletid och barnen i Rödmossa hade hämtat Klockarfar och klockarmor i Blomsterängen. De låg både nedbäddade under varma filtar för det var kallt och mycket snö. Hästen manades på och slädfärden gick i full fart tills släden plötsligt körde på en sten som låg gömd under snön. Släden välte och alla rasade ur. Ingen kom till skada och Olof och Karolina låg i snön och skrattade.

Tidningsnotiser

Ur Sala Posten onsdagen den 25/10 1939

Enåkers äldsta innevånare ur tiden

Enåkers äldsta innevånare, f. hemmansäg. Olof Eriksson, Blomsterängen, avled på söndagen i sitt hem i en ålder av 89 år. Den avlidne var född i Löflund, Enåker, där han även bodde under barndomen. Vid 9 års ålder fick han lämna hemmet för att på egen hand förtjäna sitt leverbröd. Den avlidne har i många år varit jordbrukare och bl.a. innehaft en gård i Norr Åmyra. År 1903 kom han åter till Enåker. Ända till för ett halvår sedan var han pigg och kry, men under den sista tiden har han mest varit sängliggande. Religiöst intresserad har han i många år tillhört missionsförsamlingen. Närmast sörjande äro åldrig maka, barn, barnbarn och barnbarnsbarn samt syskon.

Uppgiften att Olof lämnade hemmet vid 9 års ålder stämmer förmodligen inte. Enligt kyrkböckerna flyttade han från faderns torp år 1864, då 14 år gammal.

Ur Sala Posten onsdagen den 1/11 1939

På lördagen vigdes Enåkers äldsta innevånare, förre hemmansäg. Olof Eriksson, Blomsterängen, till den sista vilan i Enåkers kyrka. Begravningsgästerna samlades i kyrkan där den blomstersmyckade kistan förut var placerad. Den högtidliga akten inleddes med solosång från läktaren av hr Gösta Andersson. Efter sv. ps. 576 höll officianten, kommunister Gösta Lovén, ett gripande griftetal med ledning av några ord från Efesierbrevets 6 kap. Ps. 346 sjöngs, varefter följde altartjänst med begravningsmässan. Hr Andersson sjöng ytterligare en sång, varefter kistan utbars och sänktes i graven.

Vid graven uttalade pastor Älverud Enåkers missionsförsamlings sista tack samt nedlade en krans. Den avlidne hade tillhört missionsförsamlingen i 35 år. För övrigt hedrades den avlidnes minne med mycket blommor och kransar.

Efter jordfästningen var ett stort antal gäster inbjudna till Runeborg. Även där hedrades den bortgångnes minne med tal och sång.

Barnens öden

Ättlingar i Rosendal efter dottern Hanna Ottilia och Johan Gunnar Larsson

Dottern Helfrid blev 106 år gammal

Olof och Karolinas yngsta dotter Helfrid uppnådde den aktningsvärda åldern av 106 år. När hon fyllde 103 år uppmärksammades detta i Sala Allehanda (artikel publicerad 27/7 1998, undertecknad Birgitta Alenius).

Salas äldsta fyller 103 år

Hon har aldrig köpt bröd, Helfrid Norin. Brödet har hon bakat själv i sitt 103-åriga liv. Nu sitter hon på sängkanten i sitt rum på Tallbacken och tar emot i röd klänning och uppsatt hår. Hon är Salas äldsta just nu.

Ansiktet som möter mig är fyllt av små små rynkor, den ådriga handen hon räcker mig är len som babyhud. Ändå har hennes händer arbetet hårt hela livet.

Helfrid Norin är självhushållens tidevarv personifierad. Man hade gris, man hade ko, man jade potatisland och grönsaksodlingar. Man rådde sig själv, någon annan fanns inte att lita till. Hon gjorde ost och smör själv, tog det till torgs och sålde det för att få pengar till att handla det man inte kunde producera; lutpulver, färg till stugan, salt, socker och sill.

Hon minns inte när kvinnorna fick rösträtt 1921, då hon var 26 år. Livet handlade om mera primära saker, den att överleva och att ha mat för dagen.

Helfrid hette Eriksson som flicka. I Norr Åmyra, Huddunge, var hon född och hann börja småskolan innan familjen flyttade till Blomsterängen i Enåker. Helfrid var yngst i en barnaskara på sex syskon. När hon var fyra år fick hon ena ögat skadat av lut. Men fortfarande kan hos se på långt håll med det friska ögat. Större problem är hörseln, som gör att dagarna blir långa, när hon inte kan förströ sig med TV eller radio.

Efter skolan fick Helfrid börja sitt yrkesliv, som barnflicka hos familjen Götberg i Kroksbo. Där arbetade hon kvar tills hon gifte sig med Josef Norin. - Josef han var bra han, säger hon när jag frågar om hur livet varit. Helfrid och Josef var arrendatorer i Nora pastorat och drev ett eget jordbruk fram till 1955, då de flyttade till Sala.

När sonen Bengt 1975 köpte en gård i Skälby flyttade föräldrarna dit. 1977 blev Helfrid änka men bodde kvar hos sonen och sonhustrun fram till hon fyllde 98 år. Skälby kom att bli lite av hennes egen hemby. I nästan 20 år bodde hon där. Helfrid har hela sitt liv tillhört missionsförbundet. Förutom det kyrkliga intresset har hushållsarbete och handarbete varit både plikt och nöje. Hon har försett många släktingar med virkade överkast.

Innan vi säger hej och tack får hon lov att lägga sig, de många åren tynger emellanåt. Hon lyfter den smala handen och vinkar.


Källa: Enåker C 3 1804-62, Enåker hfl. 1851-55 AI 11 sid. 13, Enåker hfl. 1851-55 AI 12 sid. 23, Enåker hfl. 1856-60 AI 13 sid. 20, Enåker hfl. 1861-65 AI 14 sid. 13, Enåker hfl. 1861-65 AI 14 sid. 21,Enåker hfl. 1866-70 AI 15 sid. 103, Enåker hfl. 1871-75 AI 16 sid. 136, Enåker hfl. 1861-65 AI 16 sid. 148, Nora hfl. AI:16A 1871-75 sid. 77, Huddunge AI 14 1876-1880 sid. 143, Huddunge AI 15 1881-85 sid. 80, Huddunge AI 16 1886-90 sid. 114.
Huddunge AI 17 1891-95 sid. 132, Enåker församlingsbok Alla:1 sid. 17,
Bertil Olsson, Folkräkningen 1890 via arkion.se.

Innehållet uppdaterades: 2009-12-06