[...] ATT FÖLJA DESSA SPÅR

PROBAND BERTIL OLSSON

ANSEDEL № 30

Antavla


Lars Månsson

*26/12 1803 +2/11 1877

Födelseort: Nora socken, Stalbo, Upplands landskap
Yrke: Skomakare
Far: Måns Ersson
Mor: Brita Persdotter
Syskon: Anna *1797, Erik *1794, Per *3/9 1801, Lars 1803, Olle 1806, Stina 2/4 1811, Anders 6/12 1813, Brita 19/3 1818
Gift med: Lisa Jansdotter
Barn: Jan *10/3 1830, Cajsa *17/11 1831, Lars *29/8 1833, Per *11/2 1835, Anders *2/10 1836, Eric *19/9 1842, Stina *1/4 1845, Olof *13/10 1848

Levnadsbeskrivning

Lars Månsson var född i Stalbo i Nora Socken, son till bonden Måns Ersson och Brita Persdotter. Någon gång kring 1820 lämnade Lars hemmet och tog arbete som dräng hos bonden Anders Grelsson i Siggberg. År 1829 lämnade Lars Nora socken och flyttade till Enåker. Flera av Lars syskon kom att göra samma sak. Hemma i Nora hade fadern kommit på obestånd under 1820-talet och uppges ha varit utfattig. Lars, hans syskon och deras ättlingar i Enåker kom att i folkmun gå under namnet Måns-släkten.

Han äktade Lisa Jansdotter från Altuna och de fick åtta barn. Familjen levde förmodligen under knappa förhållanden, under den hela 1830-talet flyttade de runt och var inhysta hos olika bönder i socknen. Under den första tiden i Enåker uppges Lars ha varit skomakare. Det är osäkert om han fortsätter med detta yrke också senare, i kyrkböckerna nämns inget om detta. I Enåkers födelsebok uppges att Lars var skomakare på Enåkersbys ägor då sonen Jan föddes; inhystesman på Enåkersbys ägor då dottern Cajsa föddes; backstuman i Olsbo då sonen Lars föddes; inhyseman då sonen Anders föddes; backstuman då sonen Eric föddes; backstuman på Rödmossa ägor då dottern Stina föddes och backstuman på Rödmossa ägor då sonen Olof föddes. Lars anges ha haft svaga kunskaper när det gällde utantilläsning i katekesen.

I torpet Laggarbo på Rödmossa ägor dit de flyttade på 1840-talet kom Lars och Lisa att bo resterande delen av sina liv. En av sönerna, Olof, uppges ha varit "klen till förståndet", han lämnade aldrig föräldrahemmet. Laggarbo kallades senare i folkmun för "Olles-grind". Nedanför torpet, som låg på en liten höjd, gick vägen och där fanns en grind. På platsen där torpet stod byggde min farfar ett sommarhus på 1960-talet. Än idag finns spår av den gamla jordkällaren kvar, likså den stenmur som sträcker sig över kullen ned mot vägen där "Olles-grind" en gång stod.

Även om de i Laggarbotorpet fick en fast tillvaro så var tillvaron fortsatt knapp. I husförhörslängderna för tiden 1866-1875 är Lars, hustrun Lisa och sonen Olof noterade som "fattighjon". Den 2 oktober år 1877 dog Lars Månsson. Hustrun Lisa bodde kvar tillsammans med sonen Olof fram till sin död 1894, sonen bodde kvar till slutet av 1918. Torpet revs inte så långt därefter.

"Lassmås-Olle" eller "Kvast-Olle"

Sonen Olof kallades "Lassmås-Olle", alltså en förkortning av Lars Månssons Olle. Tillsammans med sin gamla mor bodde han i torpet Laggarbo och försörjde sig delvis som kvastmakare. Modern dog i april 1894, "Lassmås-Olle" bodde kvar till den 16 november år 1918 då han flyttade in på ålderdomshemmet i Enåker. Han uppges under sin ungdom ha varit "klen till förståndet". Senare i livet uppges att han var ofärdig, fånig, hörde illa och hade svaga ben. Anledningen till detta var att han i sin ungdom, redan innan tonåren, fick ett slaganfall.

Min farfar har hört följande historier om "Lassmås-Olle" av en man som kallades "Lunda-Anders" och var uppväxt i en av granngårdarna:

"Lassmås-Olle" gillade sällskap och brännvin. Det hände ganska ofta att ungdomar kom hem till honom och drack brännvin och satt och pratade. På sommaren brukade de sitta uppe på kullen ovanför torpet där han hade sin jordkällare. "Lassmås-Olle" hade en gris som gick runt på tomten och var ganska sällskaplig. Vid ett tillfälle bjöd några ungdomar grisen på brännvin. När alkoholen började verka blev grisen alldeles vild och sprang runt på åkern och skrek.

I granngården Pettersburg bodde bonden Kilgren. En dag var hans häst på rymmen och sprang bort till "Lassmås-Olles" torp. Hästen traskade runt på kullen ovanför stugan där "Lassmås-Olle" hade en jordkällare ingrävd. Taket var gräsbevuxet och hästen gick där och betade, ovetandes om att taket under var gammalt och murket. Det bar inte tyngden av en häst, utan brast. Den stackars hästen blev hängandes på takbjälkarna med alla fyra benen sparkandes inne i jordkällaren. Kilgren och några andra grannar fick komma till undsättning och med hjälp av rep lyfta upp hästen.

En krönika signerad "Who" i Salaposten publicerad under rubriken Enåkersprat onsdag den 23/8 1916 nämner "Kvast-Olle" som "Lassmås-Olle" också kallades.

Och månen stod klar och blank ovanför skogens kant, när jag vandrade ut i lördagskvällens helgdagsfrid. Jag mötte jäntor och pojkar, som skulle ut på träff, och deras anleten skeno av kärleksfröjd och tankarna voro hos hjärtevännen.

Det dotftar av nyslaget hö från ängarna, och daggen lägger sig ned i gräset, där kryp och larver gått till vila. Den smala byvägen är knagglig och kantig av fötternas tramp av kor i skogsbackarna. Å, hör! Vad nu då … skällor och pinglor och glada skratt av en talrik ungdomsskara, som kommer dragande vägen fram, somliga åkande, somliga ridande, utklädda och maskerade som gubbar och gummor, och roligt har man, där man drar iväg till Rödmossa by för att resa en s. k. kryckegran åt Norbacks-Erik och hans fästmö.

Den tvågrenade ungbjörken, grönklädd med en lövruska i toppen, restes på gården – en vacker symbol av tvås förening.

Sedan dansades till ”piglock” [dragspel, min anm.] och gjordes bekantskap på ungdomens vis. Augustinatten, månskensljus och fin, bjöd helgdagsfrid och oss till hemvandring. Hemåt draga par om par. Det skymtar så ensligt i backen där Kvast-Olles stuga stod och träden hålla vakt där och minnet.

Framför mig ser jag den röda stugan, där jag såg dagens ljus. Den kommer mig att göra en tankefärd tillbaka till år som gått. Åren gå ständigt, och någon av dem har alltid ett soligt minne av glada stunder.

Nu är kryckegransskaran skingrad, och man sover i ro i kojorna utmed vägkanten. Månen lyser mig hem och ger mig ljusa tankar om livet medan augustinattens svala vindar smeka den sovande nejden.

Vem som döljer sig bakom signaturen "Who" är okänt. Framförallt två saker i den ovan citerade texten är intressant. Det första är meningen "[D]et skymtar så ensligt i backen där Kvast-Olles stuga stod och träden hålla vakt där och minnet" som antyder att stugan inte fanns kvar då texten författades i augusti 1916, vilket motsäger den uppgift i husförhörslängden som anger att "Lassmås-Olle" flyttade till ålderdomshemmet i Enåker den 16 november 1918. Det andra som väcker intresse är att författaren skriver: "[F]ramför mig ser jag den röda stugan, där jag såg dagens ljus", vilket tyder på att personen bakom signaturen "Who" var född där.

Barnens dop


Källa: Nora hfl. AI:5a 1801-07, Nora hfl. AI:6A 1808-14 s. 62, Nora hfl. AI:7A 1815-22 s. 60 och 77, Enåker hfl. AI:8 1831-1835 s 11, Enåker hfl. AI:9 1836-1840 s 100, Enåker hfl. AI:10 1841-1845 sid. 87, Enåker hfl. AI:11 1846-1850 sid. 97, Enåker hfl. AI:12 1851-1855 sid. 133 Enåker hfl. AI:13 1856-1860 sid. 131, Enåker hfl. AI:14 1861-1865 sid. 88, Enåker hfl. AI:15 1866-1870 sid. 94, Enåker hfl. AI:16 s. 198, Enåker hfl. AI:17 s. 196.
Källa Lassmåss-Olle: Enåker AIIA:1 s. 314, Salaposten och muntlig uppgift från Bertil Olsson.

Innehållet uppdaterades: 2008-04-20